Kollade just färdigt på filmen "Helens små underverk". Den är så himla fin och jag gråter varje gång till den. Tur man är ensam hemma då. Har jättesvårt att gråta bland folk. Låter kanske jättekonstigt, men det har aldrig varit mig grej att bli tröstad. Redan som liten sprang jag alltid iväg när jag vart ledsen, och ville inte ha någon som försökte klappa på en och fråga hur det var. Nej. Jag ville vara själv och klara mig på egen hand. Gamla vanor sitter i.

(Bild från filmen)